Alla inlägg under september 2011
Är det inte himmel så är det helvete. Blir jag inte beundrad av alla så går folk bakom ryggen på mig. Ibland spelas det upp scener i mitt huvud där folk går bakom ryggen på mig, jag blir förbisedd, bortglömd, folk snackar skit om mig och jag får reda på något av detta och blir fruktansvärt arg och skriker och gormar.
Alleles nyss t.ex: Jag fick ett mail som var skickat till min arbetsledare och en kopia till mig. Där stod om en del grejor som ska fixas, lagas mm. I mitt huvud så ringer arbetsledaren till min jobbarkompis och ber honom göra sakerna som ligger på mitt ansvar att fixa. Jobbarkompisen åker dit och börjar jobba, jag upptäcker det och drar igång på alla cylindrar. Ringer arbetsledaren och skäller ut honom varför i helvete han skickar X att göra saker som jag ska göra. Sen skäller jag ut X för att han faktiskt åker och gör dom istället för att säga: "Det där är Hero´s område, det får han göra själv".
Eller att arbetsledaren och chefen står och pratar om dessa saker som ska fixas, vem som ska göra det o.s.v Jag sitter bredvid, dom pratar inte med mig om det, frågar inte om jag kan göra det eller rent av redan har gjort det. Jag har nämligen redan gjort alla dom här sakerna men det bryr dom sig inte om att ta reda på, som om dom antar att jag inte har gjort eller att jag inte klarar av att göra dom så att dom därför låter t.ex X göra dom.
Vad beror detta på? Varför får jag såna här tankar? Varför målar jag upp dessa scenarier i mitt huvud? Saker som inte ens har varit i närheten av att hända. Jag är sååå jävla rädd att dom ska hända. För det får mig att känna mig dum, som att jag inte klarar av saker som andra klarar. Jag lägger väldigt stor press på mig själv att klara saker. Saker som jag aldrig har gjort förut ska jag t.o.m klara av på första försöket för att be om hjälp är lika med att säga: "Jag är dum och okunning". Jag är rädd att folk runt omkring mig ska komma till insikt: "Jahaaaa.... Hero var inte bättre än så.... Jaja, whatever. Få se... mjölk, fil, lök..." Att jag och min kompetens suddas ut och när inköpslistan på ICA är färdig så är jag bortglömd, alla andra går vidare med sina perfekta liv och jag står där med byxorna nere, totalt bortgjord och förnedrad.
Det har också att göra med att jag inte är så trygg med att stå upp för mig själv. Om jag känner att nåt är fel, detta är ett övertramp in i min privata sfär, då kan jag ibland stå handlingsförlamad och bara betrakta detta övertramp med en stigande frustration som följd och efteråt känner jag mig överkörd och förnedrad. Men, såklart, i mitt huvud spelas ju ett scenario upp där jag står upp för mig själv på ett kraftfullt sätt och skäller ut folk till höger och vänster, verkligen talar om vart skåpet ska stå och mig kör man minsann inte över.
Det hjälper faktiskt att skriva ner såna här tankar! Skönt! Det kanske var rätt att skapa en blogg ändå... ;-)
Tillfällen då jag är i Verkligheten och ingen annanstans: När mina barn ser mig i ögonen och ler.
...är det första jag gör att kolla besöksstatistiken? Jag skulle ju skriva för min egen skull och ingen annan! Är det så viktigt att nån annan läser det jag skriver? Är det enda sättet att känna egenvärde? Märkligt. Samtidigt har jag lovat mig själv att försöka skriva precis vad som pågår i huvudet så det är väl bra då så jag har nåt att skriva om...
Ofta när jag fantiserar mig bort spelar jag trummor och mina kompisar och gärna en massa andra står och tittar på med hakorna i golvet.
Jag tänker mig att vi alla har hamnat av nån anledning på Musikanten och som av en händelse står det ett trumset där som jag får börja spela på för personalen testar instrumenten men har ingen trummis. Voila! Enter The Drumming HeMan!
Och eftersom jag är ett metal-freak så spelar vi nåt där jag verkligen får visa vad jag går för med mycket vevande med armarna och (såklart) dubbla baskaggar. Dubbla baskaggar är det coolaste som finns! Vi kör "Pray for villains" med Devildriver och sen "Hooker with a penis" med Tool. Och när jag är riktigt varm i kläderna så kör vi "Bleed" med Meshuggah. Kick ass! =)
Och efterdyningarna av detta blir såklart att jag står i centrum för allas totala uppmärksamhet och gillande. Men jag är stencool.... Tar inte över snacket utan är bara lugn och tillbakalutad och pratar med självklar pondus om alla mina färdigheter.
Sen ringer jobbmobilen och nån vill ha hjälp med nåt. Hej Verkligheten....
Gruppterapi idag! Som alltid ett visst motstånd. Flyktbeteendet sätter in men jag åker alltid dit. En sak man lär sig i terapi är ju att utmana rädslorna. Hoppas att detta blir min nya terapi!
Tänk vilken kraft våra tankar har. Dom kan göra saker som inte ens hänt till nästan sanningar. Detta kan påverka mig väldigt mycket. T.ex när jag startade den här bloggen så tänkte jag att jag ville skriva av mig det som snurrar i huvudet för att kanske få tankarna att släppa taget lite. Bara för mig själv men om nån läste det så fine. Men det som ändå tar det mesta av min energi är att i mina fantasier så är det jättemånga som läser bloggen, kommer med kommentarer och beundrar mig. Jag fokuserar inte på att skriva utan på att kolla om nån gjort kommentarer eller bara varit in och kikat. Vet inte ens riktigt hur det funkar, är det ens nån som kan se vad jag skrivit? Finns jag? Eller är jag bara en produkt av min egen fantasi? Suck.
Kikade precis på några trumvideos på Youtube och fantiserade mig bort. Tänk att få sitta bakom ett trumset och bara äga.....
Hon är inte alltid så rolig. Det är knappt så jag törs skriva det men jag skulle utan problem klara mig utan henne. Hon är bra att ha för hon är en väldigt kärleksfull och engagerad mormor men om jag bara tänkte på mig själv så skulle jag helst vara utan henne. Jag vet att mycket har med mig att göra också men jag kan inte hantera henne ibland bara. Jag känner mig kvävd, hon tränger sig in i våra liv. Men vi får skylla oss själva, vi sväljer det, jag och min sambo, och tar emot hjälp vi egentligen inte vill ha eller behöver bara för att slippa göra det själva. Laga mat eller köpa kläder t.ex Vi borde vara mer tacksamma än vad vi är kanske men det är nåt jag inte riktigt kan ta på. Påträngande är det ord som först poppar upp när jag tänker på henne. Ibland vill jag bara skrika henne i ansiktet så fradgan sprutar: Lämna oss ifred för helvete!!!!!!!! Låt oss leva våra liv på vårt sätt och låt oss för helvete uppfostra våra barn på vårt sätt!!!!!!! Du har ju för helvete ett gallopperande kontrollbehov som skenar iväg!!!!!! Kärringjävel!!!!!!!!!!!!!! Aaaaaahhhhhh!!!!
Nåt sånt.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 | 24 |
25 |
|||
26 |
27 | 28 | 29 | 30 |
|||||
|