Tillfällen då jag är i Verkligheten och ingen annanstans: När mina barn ser mig i ögonen och ler.

...är det första jag gör att kolla besöksstatistiken? Jag skulle ju skriva för min egen skull och ingen annan! Är det så viktigt att nån annan läser det jag skriver? Är det enda sättet att känna egenvärde? Märkligt. Samtidigt har jag lovat mig själv att försöka skriva precis vad som pågår i huvudet så det är väl bra då så jag har nåt att skriva om...

Ofta när jag fantiserar mig bort spelar jag trummor och mina kompisar och gärna en massa andra står och tittar på med hakorna i golvet.

Jag tänker mig att vi alla har hamnat av nån anledning på Musikanten och som av en händelse står det ett trumset där som jag får börja spela på för personalen testar instrumenten men har ingen trummis. Voila! Enter The Drumming HeMan!

Och eftersom jag är ett metal-freak så spelar vi nåt där jag verkligen får visa vad jag går för med mycket vevande med armarna och (såklart) dubbla baskaggar. Dubbla baskaggar är det coolaste som finns! Vi kör "Pray for villains" med Devildriver och sen "Hooker with a penis" med Tool. Och när jag är riktigt varm i kläderna så kör vi "Bleed" med Meshuggah. Kick ass! =)

Och efterdyningarna av detta blir såklart att jag står i centrum för allas totala uppmärksamhet och gillande. Men jag är stencool.... Tar inte över snacket utan är bara lugn och tillbakalutad och pratar med självklar pondus om alla mina färdigheter.

Sen ringer jobbmobilen och nån vill ha hjälp med nåt. Hej Verkligheten....