Är det inte himmel så är det helvete. Blir jag inte beundrad av alla så går folk bakom ryggen på mig. Ibland spelas det upp scener i mitt huvud där folk går bakom ryggen på mig, jag blir förbisedd, bortglömd, folk snackar skit om mig och jag får reda på något av detta och blir fruktansvärt arg och skriker och gormar.

Alleles nyss t.ex: Jag fick ett mail som var skickat till min arbetsledare och en kopia till mig. Där stod om en del grejor som ska fixas, lagas mm. I mitt huvud så ringer arbetsledaren till min jobbarkompis och ber honom göra sakerna som ligger på mitt ansvar att fixa. Jobbarkompisen åker dit och börjar jobba, jag upptäcker det och drar igång på alla cylindrar. Ringer arbetsledaren och skäller ut honom varför i helvete han skickar X att göra saker som jag ska göra. Sen skäller jag ut X för att han faktiskt åker och gör dom istället för att säga: "Det där är Hero´s område, det får han göra själv".

Eller att arbetsledaren och chefen står och pratar om dessa saker som ska fixas, vem som ska göra det o.s.v Jag sitter bredvid, dom pratar inte med mig om det, frågar inte om jag kan göra det eller rent av redan har gjort det. Jag har nämligen redan gjort alla dom här sakerna men det bryr dom sig inte om att ta reda på, som om dom antar att jag inte har gjort eller att jag inte klarar av att göra dom så att dom därför låter t.ex X göra dom.

Vad beror detta på? Varför får jag såna här tankar? Varför målar jag upp dessa scenarier i mitt huvud? Saker som inte ens har varit i närheten av att hända. Jag är sååå jävla rädd att dom ska hända. För det får mig att känna mig dum, som att jag inte klarar av saker som andra klarar. Jag lägger väldigt stor press på mig själv att klara saker. Saker som jag aldrig har gjort förut ska jag t.o.m klara av på första försöket för att be om hjälp är lika med att säga: "Jag är dum och okunning". Jag är rädd att folk runt omkring mig ska komma till insikt: "Jahaaaa.... Hero var inte bättre än så....  Jaja, whatever. Få se... mjölk, fil, lök..." Att jag och min kompetens suddas ut och när inköpslistan på ICA är färdig så är jag bortglömd, alla andra går vidare med sina perfekta liv och jag står där med byxorna nere, totalt bortgjord och förnedrad.

Det har också att göra med att jag inte är så trygg med att stå upp för mig själv. Om jag känner att nåt är fel, detta är ett övertramp in i min privata sfär, då kan jag ibland stå handlingsförlamad och bara betrakta detta övertramp med en stigande frustration som följd och efteråt känner jag mig överkörd och förnedrad. Men, såklart, i mitt huvud spelas ju ett scenario upp där jag står upp för mig själv på ett kraftfullt sätt och skäller ut folk till höger och vänster, verkligen talar om vart skåpet ska stå och mig kör man minsann inte över.

Det hjälper faktiskt att skriva ner såna här tankar! Skönt! Det kanske var rätt att skapa en blogg ändå... ;-)